Jag trodde vissa av er fanns för mig, jag trodde fan att ni skulle lyssna när jag verkligen behövde er, precis som ni alltid sagt att ni ska göra. Men tydligen var det bara tomma ord. Precis som vanligt. Jag är ensam när jag behöver er som mest. Antingen får jag leva med rädslan resten av livet, eller med sorgen. Båda delarna är väl lika hemska.
En riktig vän ska fan inte bara finnas där när man kan skratta tillsammans, en riktig vän ska finnas där i alla lägen, den ska kunna lyssna. Den ska inte byta samtalsämne bara för att den är rädd för att höra sanningen.
Jag undrar vad jag har gjort för att förtjäna helvetet som varit ända från nyårsafton och början av 2010. Och ni vet när man alltid tänker att " de där händer bara andra, de händer inte mig", De är efter att ni tänkt den tanken en miljon gånger som de faktiskt kommer hända er mer. Då kommer ni att behöva en riktig vän och jag kommer att minnas dom som fanns för mig. Det kommer ju inte bli så svårt eftersom att de inte finns många namn att minnas.
Man säger ju, att så man hade det på nyårs afton, så blir resten av året också. Det ända jag kände på nyår var rädsla. Så 2010 kommer bli rädslans år. Jag har så jävla ont i magen av oro just nu. De fanns fan en person som jag trodde skulle finnas vid min sida vad som än hände. Men jag hade fel som vanligt. Och jag har blivit så jävla trött på att ha fel hela tiden så från och med nu ska jag inte lita på någon. Det är inte värt sveket som kommer efter.